Nykär, eller?

Du vet den där känslan när man är nykär? När ingenting den andra gör stör en! När man kan sova bredvid varandra på en 90-säng och den andra både snarkar och snor täcket och du är bara lycklig!

Så har jag det jämt - fast med en hund!

Vår Divo, som i sin ungdom kallades av uppfödaren som "Lille Fin" är inte så liten längre men hur fin som helst. Du vet hur Emil i Lönneberga pratade med Alfred - Du och jag Alfred, och Alfred svarade - Du och jag Emil.
Sådana är vi - Divo och jag.

När kvällen kommer och det är dags för mig att sova klättrar Divo lydigt efter mig och hoppar upp i sängen. Det spelar ingen roll hur stor sängen för natten är, finns det hjärterum finns det stjärterum tycker han. Och jag har inget hjärta att säga emot. Så vi sover tätt ihop, rumpa mot rumpa, hela natten. Och på morgonen, när veckarklockan eller egentligen mobiltelefonen ringer, hoppar han ut ur sängen. Inte för att rusa ner utan att säga god morgon till mig. För det är ju så länge sedan vi sågs! Kram och pusstunden på morgonen kan ta hur länge som helst. Ibland råkar min syster komma hem från sitt nattpass innan vi har gått ner. En normal hund skulle förmodligen rusa ner för att hälsa på henne eller åtminstone titta på att det inte var någon inbrottstjuv. Men inte Divo, han rusar till dörren, vänder om, rusar tillbaka till mig, bara för att säga god morgon.

Det ni, har ni det lika gott ställt med era kärlekar? I så fall håll fast!

Kramar
Irma