CV

Projektledare - yrkesbenämning drabbad av inflation?

Jag arbetar just nu som projektledare åt sex kommuner och driver ett projekt för att utveckla reguljär båttrafik i Mälaren. Projekttiden är snart är slut och jag har aktivt börjat titta på platsannonser, bland annat har jag beställt uppdateringar med olika kriterier från olika jobbsökarguider. En av kriterierna är yrket projektledare.

Jag får de mest förvirrande erbjudanden :) Blev även uppringd av en mycket trevlig rekryterare som hade fått uppdraget att hitta en projektledare. Det visade sig att projektledaren skulle ha ansvaret över en jätteanläggning. Kände mig inte riktigt bekväm i att ansvara för t.ex. snöröjningen.

Jag blev förstås lite nyfiken på vad yrkestiteln projektledare egentligen betyder. När jag googlar på ordet förstår jag att benämningen kan verkligen betyda olika saker i olika sammanhang.

Gemensamt borde i alla fall vara att man endast kan tala om ett projekt när :

1. det är frågan om en tillfällig aktivitet
2. det önskade resultatet/arbetet är tydligt avgränsat
3. man vet slutdatumet och har planerat in olika steg innan dess
4. man har beräknat på en total kostnad, både i pengar och i arbetskraft
5. det finns en temporär organisation för projektet
6. ansvaret är tydligt delegerat
7. det finns en projektledare som leder arbetet :)

Frågan kvarstår, har yrkesbenämningen projektledare drabbats av inflation? Menar man egentligen någon som tar totalansvaret över ett visst område?

På en reklambyrå skall en projektledare ha överblick över byråns arbete. Projektledaren skall samordna och se till att kontakter i arbetsgruppen fungerar. Projektledaren håller i kontakterna med omvärlden. Projektledaren har det övergripande ansvaret.

Visst liknar projektledaren väldigt mycket en mamma!

Cheers!

Tidens tand!

Många av oss, även jag, ägnar oss dagligen åt att alla hålla fast vid vår ungdom. Utseendemässigt kan jag väl inte skryta med stor framgång men jobbmässigt sätter jag en ära i att kunna det allra senaste inom mitt område och följa den allmänna utvecklingen.

Som motvikt började jag tänka på vilken fantastisk utvecklingsresa jag, som är några och femtio, har varit med om. 

1. Den första TV-sändningen i Finland skedde sommaren 1955 trots att viljan fanns redan inför OS i Helsingfors 1952. Rundradion ville behålla rättigheterna för sig själva men konstaterade då att television var så dyr att endast några tusen finländare skulle ha råd med det. Jag kommer ihåg när en grannfamilj skaffade, som först i byn, en svart-vit TV och hela grannskapets ungar satt som fågelholkar och tittade på någon film. Det tog några år till innan vår familj hade råd att köpa TV, då hade jag redan börjat skolan. 

2. Telefonsystemet har utvecklats från en mekanisk/analog telefon där man med en vev öppnade en linje och ringde på hos en fysisk växel. Växeltelefonisten kopplade samtalet vidare till önskat nummer. I vår by sköttes växeln av två syskon, som kallades för växelfröknar, och jag lovar att de visste mycket om andras liv. I en gammal finsk film fanns en underbar scen där
huvudrollsinnehavaren muttrar till sin motpart i telefon om att nu lyssnar de på oss igen, varpå växeltelefonisten skriker så att det hördes i hela byn - "växeln lyssnar ALDRIG". Idag har dessa underbara telefonisterna krympt till en app i mobiltelefonen.

3. Den första så kallade mobiltelefonen jag kom i kontakt med var systerns pojkväns NMT telefon som vägde 3,5 kg. Inte hade vi så mycket användning för det heller men det kändes lite kul att ringa till mamma från vägkorsningen och be henne att sätta på kaffet.

4. Jag började min karriär inom resebranschen i mitten av åttiotalet och då hade tekniken redan gjort sin entré på resebyrån. Men hur många av er har skickat telex till Tyskland för att boka plats på tåget? Som bevis på konversationen fick man en smal remsa med hål. Och svarade de inte snabbt nog ringde man på en klocka och fick snabbt rätt irriterade svar på tyska.

5.  Till Sverige flyttade jag 1987 och fick anställning hos Finnair. Vi arbetade då med, i mitt tycke rätt avancerat bokningssystem som hette Finnres 1. Systemet hade direkt access till bokningsläget hos Finnairs egna flyg men andras var vi tvungna att skicka en "request" på. Det fanns ett helt eget språk med förkortningar som ingen annan förstod. De äldre damerna berättade i sin tur om hur utvecklingen hade gått till under deras yrkeskarriär. När de hade börjat fanns det nämligen inga datorer utan en tavla med bokningarna på flyg som avgick från Stockholm. Avbeställde en kund sin bokning tog man helt enkelt fram suddgummin. Några gånger om dagen skickade man bokningarna via telex till huvudkontoret i Helsingfors.

Jösses vad detta har fått mig att känna mig gammal :) Fast egentligen är det bara berikande att ha fått uppleva allt detta och ändå kunna anamma dagens teknik. Hatten av för dem som är äldre än jag är!

Utvecklingen har bara en riktning, framåt och utåt, annars heter det ju inte utveckling!

Vilken utveckling gör dig nostalgisk?

Irma recenserar Pam Ann

Det var verkligen länge sedan sist men igår var jag på teater. Redan tidigt i somras såg jag en annons om en föreställning som jag tyckte lät mycket intressant men sedan glömde jag bort det hela tills jag blev påmind förra veckan. Skyndade mig att boka biljett och fick tag på en, säkert på den sämsta platsen på hela Södra teatern. När jag kom hem på kvällen önskade jag att jag aldrig hade blivit påmind!

Föreställningen var Europapremiär för den australiensiska stå upp komediennen Caroline Reids alter-ego, världens fräckaste flygvärdinna Pam Ann. Enligt den tillgängliga förhandsinformationen handlar hennes föreställningar om humoristiska flygbolagsrelaterade betraktelser från flygets gyllene år 1950-1970 där hon ofta drar paralleller till modern tid. Samt berättelser om stereotyper om olika internationella flygbolag. Som en gammal flygbolagsanställd, 13 år på Finnair, tyckte jag att detta lät som klockren underhållning en söndag kväll.

Men tvi fick jag! För det första började föreställningen minst en halv timme för sent. Vi var några revolutionärer som bröt oss in på andra balkong och tog våra platser men de övriga fick vackert hänga kvar i trapphuset. Hade hon dragit parallell med flygets problem med förseningar hade detta kunnat räknas som ett skämt. Men hon valde att spela på divakortet att hon var så hög att trodde att hon inte hade riktigt koll på något.

Det andra som irriterade mig och där jag inte alls såg något att skratta åt var hennes tjat om Ebola. Hon var själv så varm hela tiden! Hon frågade ”Är det någon mörkhyad här kanske, ni runt om kring honom – känns han varm?” Även om man skulle köpa tanken att katastrofer som detta påverkar flygbolagen så tyckte jag att i sammanhanget var det bara osmakligt!  

När flygbolagen var i fokus var det faktiskt roligt, om än lite elakt men det får ju humor vara. Exempelvis hade hon en sketch där hon jämförde flygvärdinnor i olika flygbolag, då kunde inte ens jag låta bli att skratta.

Men jag uppskattade inte det extrema fokus hon hade på genitalier. Troligen var det bara att jag var malplacerad, de flesta skrattade gott. Jag satt bredvid en kille som skrattade nonstop i två timmar. Så något är väl fel i mig.

Mest synd tyckte jag om sjuksköterskan Marianne från Uppsala som satt på första rad som blev en av kvällens främsta driftkucku. Och Pam Ann flyger vidare till nästa europeisk stad!

Personligt varumärke

Häromdagen råkade jag komma över en finsk blogg om personligt varumärke. Jag tror inte att någon idag kan ha missat värdet av att bygga sig ett starkt personligt varumärke men vad som gjorde bloggen intressant var att den poängterade vikten för ett företag att ha anställda med starka personliga varumärken. Den vinklingen fann jag fascinerande då det ibland kan upplevas att chefer är lite rädda för att anställda med starka personliga varumärken på något sätt tar över. Vill direkt poängtera att så är inte fallet med min chef!

Jag vill inte blanka av den finska kollegans tankar, vill du översätta och läsa finns bloggen på http://digitalistnetwork.com/miksi-yritys-tarvitsee-henkilobrandeja-ja-miten-asiantuntija-brandaa-itsensa/ . Men tänker du efter lite på varför, kommer du säkert själv på flera anledningar varför det är värdefullt.

För att reflektera lite utifrån min egen karriär inom turismen börjar jag med att läsa omdömen som mina tidigare chefer, affärskontakter och kollegor, tack snälla ni, har skrivit på Linkedin och letar efter liknande uttryck. I de flesta av dem hittar jag beskrivningar som pålitlig, lojal, dedikerad, problemlösare, professionell, hjälpsam, service, effektiv, proaktiv, positiv, ansvarstagande, relationsbyggare, flexibel och duktig organisatör. Man kan naturligtvis ta dessa med en nypa salt för vem frivilligt skulle skriva en dålig rekommendation.  Människor som har tagit sig tid till detta måste tycka om mig lite extra.  

Men ändå, lägger man ihop dessa ord får man fram åtminstone en reflektion av mitt personliga varumärke. Antar jag! 

Tänk då exempelvis hur ett företag som kanske har fått sig en törn om att inte vara allt detta kunde förstärka sitt eget varumärke genom sina anställda som har liknande personliga varumärken som jag. Man gör hellre affärer men en person som har ett rykte om sig att vara pålitlig, eller hur, och då vinner ju företaget igen. Kunder, samarbetspartners och andra intressenter har mycket enklare att relatera till en riktig människa än ett företag och har då den människan ett starkt positivt varumärke skapas det förmodligen bra, långsiktiga relationer. Slutligen gör dessa anställda med starka varumärken företaget till en attraktiv arbetsplats som kan dra till sig nya kompetenta människor som har eller kan skapa starka personliga varumärken.

Tänk bara på Fritidsresor och Lottie Knutsson!

Nykär, eller?

Du vet den där känslan när man är nykär? När ingenting den andra gör stör en! När man kan sova bredvid varandra på en 90-säng och den andra både snarkar och snor täcket och du är bara lycklig!

Hur äter man en stor elefant?

Detta uttryck har jag upprepat om och om igen under de senaste veckorna, till mina vänner och framför allt till mig själv. Metaforen var tänkt som en förklaring hur jag skall angripa mitt ettåriga projekt. Tills en av mina kloka vänner kläckte att då hinner ju köttet bli härsket och jag trött i smaken. Usch! Får hitta på något annat uttryck! Ideer?

Jag har alltid sagt att jag arbetar som bäst i projektform men hittils har mina projekt varit såpass korta att resultatet har varit lätt synligt vilket inte är fallet nu. Tålamod är verkligen inte en av mina starka sidor. I vänskapskretsen skrattas det fortfarande hur jag 1997 ville ha en sommarstuga. Då var jag storrökare och jag hade räknat ut att om jag slutade röka kunde jag med dem pengarna betala den dagliga driften av stugan. Bestämd som jag är slutade jag kvickt att röka i februari det året. När jag inte i juni hade hittat någon stuga att köpa blev jag alldeles desperat och hävdade att jag hade ju slutat röka i onödan. En kuriosa grej angående mitt tålamod är att när jag började arbeta för Israel för nio år sedan var en av de allra första orden jag lärde mig på hebreiska - savlanut - och gissa vad det ordet betyder :)

Min tur och stor lycka är att jag har många väldigt kloka vänner. När jag lade upp trevare höger och vänster och började springa 150 knyck med mitt projekt frågade en av dem - gjorde du inte en projektplan? Javisst gjorde jag det. I så fall följ den och lugna ner dig, sade hon. Vilken klok tjej! Har nu bestämt att detta år skall jag jobba på med mitt tålamod, en markant förbättring vågar jag inte lova men lite i alla fall. Fokusera Irma, fokusera!


På tal om vänner och nätverk lyssnade jag i måndags på en föreläsning av Alex Schulman om nätverkande: "Ditt nätverk är allt". Kontentan av föreläsningen var att han har fått sparken på sex jobb och alltid fått ett nytt tack vare sitt nätverk. Och nätverket har han skaffat på krogen. Ja, inte vet jag om jag blev något klokare.
Hoppas att någon annan fick mer utav Alex.

Kram
IRma