Irma recenserar Pam Ann

Det var verkligen länge sedan sist men igår var jag på teater. Redan tidigt i somras såg jag en annons om en föreställning som jag tyckte lät mycket intressant men sedan glömde jag bort det hela tills jag blev påmind förra veckan. Skyndade mig att boka biljett och fick tag på en, säkert på den sämsta platsen på hela Södra teatern. När jag kom hem på kvällen önskade jag att jag aldrig hade blivit påmind!

Föreställningen var Europapremiär för den australiensiska stå upp komediennen Caroline Reids alter-ego, världens fräckaste flygvärdinna Pam Ann. Enligt den tillgängliga förhandsinformationen handlar hennes föreställningar om humoristiska flygbolagsrelaterade betraktelser från flygets gyllene år 1950-1970 där hon ofta drar paralleller till modern tid. Samt berättelser om stereotyper om olika internationella flygbolag. Som en gammal flygbolagsanställd, 13 år på Finnair, tyckte jag att detta lät som klockren underhållning en söndag kväll.

Men tvi fick jag! För det första började föreställningen minst en halv timme för sent. Vi var några revolutionärer som bröt oss in på andra balkong och tog våra platser men de övriga fick vackert hänga kvar i trapphuset. Hade hon dragit parallell med flygets problem med förseningar hade detta kunnat räknas som ett skämt. Men hon valde att spela på divakortet att hon var så hög att trodde att hon inte hade riktigt koll på något.

Det andra som irriterade mig och där jag inte alls såg något att skratta åt var hennes tjat om Ebola. Hon var själv så varm hela tiden! Hon frågade ”Är det någon mörkhyad här kanske, ni runt om kring honom – känns han varm?” Även om man skulle köpa tanken att katastrofer som detta påverkar flygbolagen så tyckte jag att i sammanhanget var det bara osmakligt!  

När flygbolagen var i fokus var det faktiskt roligt, om än lite elakt men det får ju humor vara. Exempelvis hade hon en sketch där hon jämförde flygvärdinnor i olika flygbolag, då kunde inte ens jag låta bli att skratta.

Men jag uppskattade inte det extrema fokus hon hade på genitalier. Troligen var det bara att jag var malplacerad, de flesta skrattade gott. Jag satt bredvid en kille som skrattade nonstop i två timmar. Så något är väl fel i mig.

Mest synd tyckte jag om sjuksköterskan Marianne från Uppsala som satt på första rad som blev en av kvällens främsta driftkucku. Och Pam Ann flyger vidare till nästa europeisk stad!